Sorry...
...till er alla som gillat att följa min blogg, har varit otroligt dålig på att uppdatera den.
Vet inte vad jag ska skylla på mer än att det ibland kan vara svårt att ta sig tid till de minst tidskrävande sakerna i livet. Ja, det får bli så, jag skyller på det helt enkelt.
Många har väntat på Sagan om Alexander Lukovic del 3, den kommer, men inte ikväll. Sitter med en fet förkylning, feber och troligtvis AIDS. Känner en viss sympati med den gamla gubben i reklamen där han hävdar att en killes förkylning är värre än att föda ett barn, idag håller jag faktiskt med, sorry girls.
Kan väl ta tillfället i akt och berätta vad som hänt sen sist jag skrev. Har festat två helger i rad, mindre bra kan tyckas, jävligt kul enligt mig.
Förra helgen kom min kära vapendragare Erlingsson hem från Karlskrona, då blir det svårt att inte förtära alkohol i kopiösa mängder. Vi hade jävligt roligt i helt vanlig ordning. Minnesluckor hit och dit som sig bör när man inte träffat sin polare på ett tag.
Var även ute igår, samma visa men utan Erlingsson. Förkrök hos Bobbe med Johannes, Malle och även Pajsan mot slutet. Förbannat kul och körde även Texas Hold Em och bet:ade med klunkar, giftigt värre... Dyngrak i vanlig ordning för att senare bege mig mot Åströms där det var livat och allmänt gutt.
Mindre gutt var det dock att vakna idag och må som jag nämnde innan.
Skulle spelat sista matchen men kroppen gav vika och jag fick se den från läktaren istället. Vi vann med 10-0 om jag minns rätt och blev därmed seriesegrare!
Kvällen har jag spenderat på Big Bang med laget, bowling, käk och Solsidan på storbilds tv stod på agendan. En mycket bra avslutning på en mycket lyckad säsong. Bra jobbat grabbar!
Ska försöka sätta mig och börja på Sagan någon gång i veckan men har utbildning till kommande jobbet så får se om det blir någon tid över. Wish me luck!
Tills dess, take care!
Vet inte vad jag ska skylla på mer än att det ibland kan vara svårt att ta sig tid till de minst tidskrävande sakerna i livet. Ja, det får bli så, jag skyller på det helt enkelt.
Många har väntat på Sagan om Alexander Lukovic del 3, den kommer, men inte ikväll. Sitter med en fet förkylning, feber och troligtvis AIDS. Känner en viss sympati med den gamla gubben i reklamen där han hävdar att en killes förkylning är värre än att föda ett barn, idag håller jag faktiskt med, sorry girls.
Kan väl ta tillfället i akt och berätta vad som hänt sen sist jag skrev. Har festat två helger i rad, mindre bra kan tyckas, jävligt kul enligt mig.
Förra helgen kom min kära vapendragare Erlingsson hem från Karlskrona, då blir det svårt att inte förtära alkohol i kopiösa mängder. Vi hade jävligt roligt i helt vanlig ordning. Minnesluckor hit och dit som sig bör när man inte träffat sin polare på ett tag.
Var även ute igår, samma visa men utan Erlingsson. Förkrök hos Bobbe med Johannes, Malle och även Pajsan mot slutet. Förbannat kul och körde även Texas Hold Em och bet:ade med klunkar, giftigt värre... Dyngrak i vanlig ordning för att senare bege mig mot Åströms där det var livat och allmänt gutt.
Mindre gutt var det dock att vakna idag och må som jag nämnde innan.
Skulle spelat sista matchen men kroppen gav vika och jag fick se den från läktaren istället. Vi vann med 10-0 om jag minns rätt och blev därmed seriesegrare!
Kvällen har jag spenderat på Big Bang med laget, bowling, käk och Solsidan på storbilds tv stod på agendan. En mycket bra avslutning på en mycket lyckad säsong. Bra jobbat grabbar!
Ska försöka sätta mig och börja på Sagan någon gång i veckan men har utbildning till kommande jobbet så får se om det blir någon tid över. Wish me luck!
Tills dess, take care!
I got the job!
Tänker fatta mig väldigt kort för en gångs skull.
SÅ JÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA GUTT!!!!!!!!!!!!! Äntligen kan jag med gott samvete skicka mitt gamla jobb åt helvete och snart säga hej till ett nytt. I fuckin' LOVE it!
Vill även passa på och tacka alla som pallade läsa förra inlägget och för alla fina kommentarer, betyder mer än ni tror <3
Nu ska jag dock sätta mig ner och endast njuta av den totala glädjen som flödar i hela min kropp..
Ska sätta mig ner och börja på Sagan om Alexander Lukovic del 3 så fort tillfälle ges, så håll ut ;)
Take care!
No offense, men så här känner jag mig på mitt jobb just nu...
Och så här känner jag mig idag! Som en snel, glad och förbannat jävla nöjd hest!
SÅ JÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA GUTT!!!!!!!!!!!!! Äntligen kan jag med gott samvete skicka mitt gamla jobb åt helvete och snart säga hej till ett nytt. I fuckin' LOVE it!
Vill även passa på och tacka alla som pallade läsa förra inlägget och för alla fina kommentarer, betyder mer än ni tror <3
Nu ska jag dock sätta mig ner och endast njuta av den totala glädjen som flödar i hela min kropp..
Ska sätta mig ner och börja på Sagan om Alexander Lukovic del 3 så fort tillfälle ges, så håll ut ;)
Take care!
No offense, men så här känner jag mig på mitt jobb just nu...
Och så här känner jag mig idag! Som en snel, glad och förbannat jävla nöjd hest!
Pokernatt med en blandning av allvarligheter.
Giftigt, jo jag vet. Men kan glädja er med att jag inte är den spelberoende poker-typen. Spelar endast om ekonomin tillåter. Jag ser det som en hobby, något jag älskar. Älskar att sitta och analysera andra spelare och agera därefter. Ibland ger det resultat, ibland inte. Har aldrig förlorat några större summor och heller inte vunnit några större summor. Det är ju som sagt inte det som driver mig. Drivkraften är att få använda hjärnan och strategiskt utnyttja mina motståndares svagheter.
Pokern är dock egentligen inte orsaken till att jag sitter här och skriver ett nytt inlägg, orsaken är den att jag kände mig aningen ensam just inatt. Jag gillar att skriva då. Att skriva för mig kan jämföras för vissa med att läsa en bok, ta ett bad, rita, gå en promenad, ta en snus eller cigg. Det är avkopplande, avkopplande som fan.
Anledningen till att jag känner mig ensam i ärlighetens namn är för att jag insåg hur mycket jag saknar att ha en flickvän och allt det innebär. Missuppfatta mig inte, saknar inget gammalt ex och det här är heller ingen kontaktannons. Bara ett konstaterande. För det är så det är och jag har lovat mig själv att vara så ärlig det går i den här bloggen även om vissa kan tycka att jag är desperat, blåst, dryg eller patetiskt. Vad det än må vara så får jag väl säga att en stark egenskap jag besitter är min totala likgiltighet till andras negativa åsikter. Så var det inte förr, det är något jag har kommit till insikt med på senare år, för att vara mer specifik ungefär ett år efter att det tagit slut mellan mig och mitt ex. Då öste det in med dåliga rykten och åsikter om mig och jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då...
Detta för mig alltså in på något som jag vet att jag förr eller senare måste ta upp även att det tar emot något enormt eftersom det är ett avslutat kapitel i mitt liv, but never the less, en del av mitt liv och det avslutas än mer inatt.
Passar därför på att göra det ikväll när jag känner mig relativt emo som det är.
Så, nu till ämnet.
Finns säkert en del som undrar vad som egentligen hände under mitt gamla förhållande och säkert ännu fler som bildat sig en egen uppfattning via olika rykten. Därför tar jag tillfället i akt och en gång för alla klargöra vissa saker men vill samtidigt på något sätt försöka förklara det utan att någon ska ta illa upp eller skriva det längre än det behövs. Finns ett 10-tal nära vänner som vet allt mer noggrant, mer noggrant än vad jag kan skriva här, ni är guld värda var och en.
Vill innan jag drar igång tillägga att ni alla har all rätt att tro att allt jag skriver här är total bullshit eller vissa delar, fine by me.
Kan väl egentligen börja med att besvara den vanligaste frågan som jag har fått.
Var du så svartsjuk som det sägs?
Svaret är ja, tänker inte ljuga. De flest saker ni hört stämmer säkert.
Problematiken för min del har varit att det aldrig ställts en följdfråga som jag här och nu själv kan ställa och besvara som är av mer värde i min mening.
T.e.x Varför var/blev du svartsjuk?
Och eftesom jag inte vill gå in på djupet och berätta specifika detaljer eller tillfällen och behålla folk anonyma så får det bli väldigt överskådligt.
Det fanns vissa saker som hände i början av vårat förhållande som triggade igång hela svartsjuke-processen för min del, så det var inte helt obefogat till en början (vissa kanske inte skulle tycka att det var något särskilt, men det kändes så då). Problemet blev att när den väl fanns där så började den äta upp mig inifrån och den gick tillslut till överdrift. Den slog väl ut efter ett halvår lite drygt och det var här som vi borde gjort slut (med facit i hand, men det kändes inte rätt där och då, inte för mig iaf). För er som minns så blev det inte så, vi var tillsammans i lite mer än 2 år om jag minns rätt.
Finns säkert många människor som är/varit mer eller mindre svartsjuka och som kanske kan se det ur min synvinkel jag hade då. Jag vet dock idag hur fel jag betedde mig, men det jag vet idag visste jag inte då.
Vad jag har lärt mig idag är att man inte inser hur svartsjuk man är förens det är försent.
Då menar jag den känslan man har när det verkligen är slut på riktigt, för vi gjorde "slut" som så många andra ett ex antal gånger innan den sista.
Ett uttryck som jag gärna vill passa på att dementera är följande; En gång svartsjuk, alltid svartsjuk.
Detta är med all säkerhet en mening som någon myntat som aldrig varit svartsjuk. En utav mitt ex vänner sa detta till henne när vi gjort "slut" en av alla många gånger och hävdar det säkerligen än idag (hon är inget större fan utav mig och inte jag av henne, kortfattat). Hon hade visserligen rätt DÅ, lägg märke till de stora bokstäverna. Jag kan t.o.m sträcka mig så långt som att det uttrycket säkert stämmer på folk som stannar hos samma partner där dom har vant sig vid sina dåliga vanor. Men som i så mycket annat så måste man bryta vanan för att bli av med den. Det vill säga göra slut i detta sammanhang.
Även om det kan kännas något förnedrande att säga, så var det detta mitt ex tillslut gjorde.
För är det inte så?
Hur många gånger har man inte hört från någon vän att det tagit slut och han eller hon hävdar att det var ett gemensamt beslut? Många, och jag tror verkligen att det är många som inte är ärliga för man är rädd att behöva skämmas och säga att det berodde på en själv.
Jag kommer att vara ärlig. Jag blev dumpad av mitt ex och hon gjorde helt rätt, det var jag själv som satte mig i den sitsen.
Idag kan jag istället stå med rak rygg och säga att jag inte är det minsta svartsjuk, jag ser det hela på ett helt annat sätt.
Jag försöker se det så här; Om jag nu träffar en tjej i framtiden (även om det här inlägget talar emot det) så vill jag att hon ska vara den hon är och den jag blir kär i. Inte forma henne till någon jag vill att hon ska vara.
Det var detta jag försöka göra med mitt ex och det är jag än idag ledsen för och kommer aldrig att kunna gottgöra det, kommer heller aldrig att bli förlåten. Men jag kan göra det bästa av situationen och det är det jag har gjort, jag har tagit det till mig som en erfarenhet framöver.
En annan sak som jag har kommit till insikt med efteråt är att om någon tillhör den kategorin människor som har begäret att vara otrogen så kommer dom säkerligen vara det oavsett om du är svartsjuk eller inte. Varför då lägga all den onödiga energin på att gå runt och ha hjärnspöken samt fantisera ihop saker som förmodligen aldrig kommer att inträffa?
För tro mig.
Är det något jag minns så var det hur jobbigt det var att vara svartsjuk (säkerligen ännu jobbigare för mitt ex) det tog nästan all min energi och minsta lilla sak kunde få en att explodera och istället för att ta det med en klackspark ägnade man otaliga timmar åt att bråka om absolut ingenting..var och varannan dag under 1 års tid.
Svaret på frågan Varför jag blev svartsjuk? var förmodligen min brist på erfarenhet av ett längre förhållande och vissa saker som kanske inte var ultimata för att mildra den i början av förhållandet.
Vill börja runda av och börja med säga att jag inte är kär i eller desperat vill ha tillbaka mitt ex vill att det ska framgå tydligt.
Jag tackar henne bara för den erfarenheten jag har fått med mig i mitt liv men är ledsen över att hon fick lida på min bekostnad.
Vi har inte någon som helst kontakt och har inte haft sen hon gjorde slut, kanske förståeligt efter detta inlägg.
Hon har en ny pojkvän sedan ett bra tag tillbaka och jag önskar dom all lycka i världen och hoppas innerligt att han inte är det minsta som jag var, vilket jag inte tror att han är, han verkar vara en väldigt reko kille.
Känns väldigt skönt att äntligen fått ur sig detta, nu slipper man gå runt och bära på skiten inom sig och folk behöver inte längre undra. Återigen ett långt inlägg som inte var tänkt att va hälften så långt som det blev men det är nog lika bra att ni vänjer er. Gillar personligen inte att läsa korta inlägg där någon förklarar hur dom drack sitt kaffe eller konstaterar att det är dåligt väder och sen rundar av där. Det känns som att fingrarna inte alltid lyder hjärnan och jag säger aldrig emot mina fingrar.
Vet ej om någon har dragit någon lärdom från detta inlägg eller inte men ett tips till er som är väldigt svartsjuka;
Försök att uppskatta din tjej/kille. Svartsjuka har så vitt jag vet aldrig slutat med något bra, snarare tvärtom, rätta mig om jag har fel, jag talar som ni vet bara av egen erfarenhet.
Hoppas faktiskt innerligt att någon, om så bara en, tar till sig det här och därmed förhindrar samma tragiska öde som så många andra gått till mötes pga svartsjuka.
Vet att många uppskattat mina tidigare inlägg som haft en hel del inslag av humor, inte detta. Man kan helt enkelt inte vara på bra humör jämnt och vanligtvis slänger jag in en bild för att ha något att kolla på mellan allt läsande. Kan och vill inte hitta någon bild till detta inlägg.
Hade tänkt att gå och lägga mig nu men eftersom tiden dragit iväg så pass och pga av min innebandysamling klockan 10.00 idag så skippar jag sömnen helt. Kommer med andra ord att gå runt som ett totalt retard hela dagen, förmodligen göra dåligt ifrån mig på matchen, förstöra hela min Lördag och vara allmänt le på allt.
Men vad gör väl det? Ni som känner mig vet att Lucco har en tendens att lösa det mesta på något sätt i slutändan, så även denna gång.
P.S Finns säkert en hel del stavfel och risk för att en Svenskalärare skulle gett mig en lavett med alla mina hopp fram och tillbaka. Helt enkelt en nackdel som följer när man sitter och spelar poker, är dyng trött, lyssnar på Melissa Horn och försöker skriva från hjärtat på en och samma gång. Vill även säga att ni ska ha extremt med creds om ni kommit så långt att ni läser denna texten. Då känns det som om ni bryr er...det värmer i hjärtat. Tack för det!
Sagan om Alexander Lukovic (del 2)
Insåg förra gången att jag missat vissa saker som gör det omöjligt för mig att fortsätta Sagan i kronologisk ordning.
Första gången jag mötte Fredrik Erlingsson måste nämnas då denna händelse kan vara av nöje för en del.
Jag och min familj var nyinflyttade i Mysingsö och mamma väntade sitt andra barn (Robin). Jag var 5 år gammal och skulle ut och leka i vanlig ordning. Snöbollskrig stod på dagens agenda. Alla barnen på gatan hade samlats för att dränka varandra i snö, så också Fredrik. Fredrik bodde egenligen en bra bit bort från denna gatan men hade på något lustigt sätt nässlat sig in och ville delta. Medan alla barnen stod och kramade snön i deras små händer hittade Fredrik en snöskyffel. Han ansåg att han skulle ta snöbollskrig till en ny nivå. Efter att han fyllt skyffeln med snö riktade han in sig på mig, tog en väldig sats, och skulle tömma all snö på sitt offer. Vad Fredrik inte insåg och än mindre jag så hade mer eller mindre all snö åkt ur på vägen.
*PANG!*
Några sekunder senare ligger Alexander på backen med näsblod som färgat snön runt omkring röd.
Efter ytterliggare ett par sekunder står båda två och kollar på varandra med stora ögon och tänker något i stil med; "Vad fan har du gjort!?" och "Vad fan har jag gjort!?".
Efter det kan man höra ett ljud som påminner om evakueringssignalen vi hör en gång vare månad (om jag minns rätt?). Alexander hade med andra ord börjat gråta och skyndade sig in till sin mamma för att skvallra. Fredrik gjorde sig av med bevismaterialet och även han skyndade sig hem för att låtsas som om ingenting hade hänt..
Detta var alltså första gången jag och Fredrik träffades och vi har varit vänner sedan dess, snart 21 år. Än idag fattar ingen av oss hur det är möjligt..
För att vara snäll så har jag valt en bild där Fredrik ser som bäst ut.
(Fredrik sitter längst bak om vissa mot all förmodan inte vet vem han är)
Nästa sak jag minns var mellanstadiediscot man hade en gång i månaden på Fritidsgården i Kristineberg.
Jag kommer ihåg hur mycket prestige det låg i att vinna danstävlingen och allt som följde med detta.
Man tog på sig sina finaste kläder (som min mamma oftast fick lägga fram), fixade frisyren så bra som det bara gick (som mamma oftast fick fixa för att det skulle bli bra) och började förbereda sig mentalt.
När det väl var dags för tävlingen slängde dom på en låt som alla fick freestyle:a till (Roxette, Scatman John och Ace of Base oftast). Detta var alltså första momentet och där du som individ var tvungen att glänsa för att kunna komma till finalen. Man letade noga igenom sin dansarsenal och var inställd på att något av alla ens moves skulle vara så bra att det skulle förändra dansvärlden för alltid. Om du lyckades ta dig vidare ur första steget så väntade finalen, här fanns det lika många killar som tjejer och det hela avgjordes i en tryckare, alltid. Detta stör ihjäl mig än idag.
Skiten var alltså riggad! Hur ska man som ledare se skillnad på 10-talet 10-åringar som dansar tryckare?! Alla ser ju för fan likadana ut? Detta hade ju givetvis ingen betydelse när man stod där och dansade under finalen för du visste att om du vann så var du Kung fram tills nästan disco...
Det är alltså här nya dance-moves kommer till.
Mitt första jobb var hos min pappa på Ninos Pizzeria. Jag minns inte riktigt hur gammal jag var men vad jag minns var att jag HATADE att jobba där. Vad ni kanske inte vet var att jag var väldigt bortskämd som liten. Eftersom pappa sällan var hemma så visade han sin närvaro genom att ge oss allt vi kollade på istället.
När det då helt plötsligt blev tal om att hjälpa pappa på pizzerian (vika kartonger och dylikt) för att förtjäna olika leksaker m.m så blev jag vansinnig. "Mamma varför ska jag hjälpa till!? Jag har inte behövt innan?!?!", "För att lära dig att man inte kan få allt gratis här i världen, man måste jobba för att ha råd och köpa det", "MEEEEEEEEN!??".
Till slut började jag jobba hos pappa. Jag kan sammanfatta det så här. Jag tror att rekordet för mig att sätta min fot där och sedan gå ligger på imponerande 15 sekunder..
Den här ungen verkar nästan tvingad till att äta pizza. Ungefär som för mig men jag var tvungen att jobba med skiten istället.
Jag minns min mormor och morfar också. Tyvär har båda två gått bort sen ett antal år tillbaka. Har många minnen tillsammans med dom. Som när min mormor alltid kom upp på övervåningen och läste sagor för mig så att jag kunde somna gott (detta gjorde hon VÄLDIGT länge, minns inte hur gammal jag var när hon slutade och skulle förmodligen inte våga skriva det här i vilket fall som helst). Det var något särskilt med mormor, hon hade en speciell röst och inlevelse som jag älskade.
Varje morgon när jag vaknade så bjöds det på varm choklad och smörgås rån med ost som jag sedan doppade i chokladen. Detta var bland det bästa jag visste, även om jag visste att rån förmodligen smakade likadant för alla andra så var jag fast besluten om att mormors var lite godare än alla andras rån. För min mormor bredde på smör och ost med kärlek, den hemliga ingrediensen.
Min morfar var lite motsatsen till min mormor. Eftersom mormor visade så mycket kärlek det bara gick så var morfar den som fick ner en på jorden oftast. T.e.x så var deras godisskål HELIG enligt morfar och man fick bara ta ett visst antal godisbitar ur den eftersom resten var hans. Givetvis så ökade jag den gränsen så fort morfar inte var i närheten av godisskålen, busig som man var.
Summa summarum så saknar jag mormor och morfar något enormt och älskar dom något otroligt.
"Du tar inte mer än 5 bitar!", "Ooookey morfar..."
Detta får helt enkelt räcka för idag. Har fler godbitar ur mitt liv som får vänta till nästa gång.
Tills dess, Take care!
Första gången jag mötte Fredrik Erlingsson måste nämnas då denna händelse kan vara av nöje för en del.
Jag och min familj var nyinflyttade i Mysingsö och mamma väntade sitt andra barn (Robin). Jag var 5 år gammal och skulle ut och leka i vanlig ordning. Snöbollskrig stod på dagens agenda. Alla barnen på gatan hade samlats för att dränka varandra i snö, så också Fredrik. Fredrik bodde egenligen en bra bit bort från denna gatan men hade på något lustigt sätt nässlat sig in och ville delta. Medan alla barnen stod och kramade snön i deras små händer hittade Fredrik en snöskyffel. Han ansåg att han skulle ta snöbollskrig till en ny nivå. Efter att han fyllt skyffeln med snö riktade han in sig på mig, tog en väldig sats, och skulle tömma all snö på sitt offer. Vad Fredrik inte insåg och än mindre jag så hade mer eller mindre all snö åkt ur på vägen.
*PANG!*
Några sekunder senare ligger Alexander på backen med näsblod som färgat snön runt omkring röd.
Efter ytterliggare ett par sekunder står båda två och kollar på varandra med stora ögon och tänker något i stil med; "Vad fan har du gjort!?" och "Vad fan har jag gjort!?".
Efter det kan man höra ett ljud som påminner om evakueringssignalen vi hör en gång vare månad (om jag minns rätt?). Alexander hade med andra ord börjat gråta och skyndade sig in till sin mamma för att skvallra. Fredrik gjorde sig av med bevismaterialet och även han skyndade sig hem för att låtsas som om ingenting hade hänt..
Detta var alltså första gången jag och Fredrik träffades och vi har varit vänner sedan dess, snart 21 år. Än idag fattar ingen av oss hur det är möjligt..
För att vara snäll så har jag valt en bild där Fredrik ser som bäst ut.
(Fredrik sitter längst bak om vissa mot all förmodan inte vet vem han är)
Nästa sak jag minns var mellanstadiediscot man hade en gång i månaden på Fritidsgården i Kristineberg.
Jag kommer ihåg hur mycket prestige det låg i att vinna danstävlingen och allt som följde med detta.
Man tog på sig sina finaste kläder (som min mamma oftast fick lägga fram), fixade frisyren så bra som det bara gick (som mamma oftast fick fixa för att det skulle bli bra) och började förbereda sig mentalt.
När det väl var dags för tävlingen slängde dom på en låt som alla fick freestyle:a till (Roxette, Scatman John och Ace of Base oftast). Detta var alltså första momentet och där du som individ var tvungen att glänsa för att kunna komma till finalen. Man letade noga igenom sin dansarsenal och var inställd på att något av alla ens moves skulle vara så bra att det skulle förändra dansvärlden för alltid. Om du lyckades ta dig vidare ur första steget så väntade finalen, här fanns det lika många killar som tjejer och det hela avgjordes i en tryckare, alltid. Detta stör ihjäl mig än idag.
Skiten var alltså riggad! Hur ska man som ledare se skillnad på 10-talet 10-åringar som dansar tryckare?! Alla ser ju för fan likadana ut? Detta hade ju givetvis ingen betydelse när man stod där och dansade under finalen för du visste att om du vann så var du Kung fram tills nästan disco...
Det är alltså här nya dance-moves kommer till.
Mitt första jobb var hos min pappa på Ninos Pizzeria. Jag minns inte riktigt hur gammal jag var men vad jag minns var att jag HATADE att jobba där. Vad ni kanske inte vet var att jag var väldigt bortskämd som liten. Eftersom pappa sällan var hemma så visade han sin närvaro genom att ge oss allt vi kollade på istället.
När det då helt plötsligt blev tal om att hjälpa pappa på pizzerian (vika kartonger och dylikt) för att förtjäna olika leksaker m.m så blev jag vansinnig. "Mamma varför ska jag hjälpa till!? Jag har inte behövt innan?!?!", "För att lära dig att man inte kan få allt gratis här i världen, man måste jobba för att ha råd och köpa det", "MEEEEEEEEN!??".
Till slut började jag jobba hos pappa. Jag kan sammanfatta det så här. Jag tror att rekordet för mig att sätta min fot där och sedan gå ligger på imponerande 15 sekunder..
Den här ungen verkar nästan tvingad till att äta pizza. Ungefär som för mig men jag var tvungen att jobba med skiten istället.
Jag minns min mormor och morfar också. Tyvär har båda två gått bort sen ett antal år tillbaka. Har många minnen tillsammans med dom. Som när min mormor alltid kom upp på övervåningen och läste sagor för mig så att jag kunde somna gott (detta gjorde hon VÄLDIGT länge, minns inte hur gammal jag var när hon slutade och skulle förmodligen inte våga skriva det här i vilket fall som helst). Det var något särskilt med mormor, hon hade en speciell röst och inlevelse som jag älskade.
Varje morgon när jag vaknade så bjöds det på varm choklad och smörgås rån med ost som jag sedan doppade i chokladen. Detta var bland det bästa jag visste, även om jag visste att rån förmodligen smakade likadant för alla andra så var jag fast besluten om att mormors var lite godare än alla andras rån. För min mormor bredde på smör och ost med kärlek, den hemliga ingrediensen.
Min morfar var lite motsatsen till min mormor. Eftersom mormor visade så mycket kärlek det bara gick så var morfar den som fick ner en på jorden oftast. T.e.x så var deras godisskål HELIG enligt morfar och man fick bara ta ett visst antal godisbitar ur den eftersom resten var hans. Givetvis så ökade jag den gränsen så fort morfar inte var i närheten av godisskålen, busig som man var.
Summa summarum så saknar jag mormor och morfar något enormt och älskar dom något otroligt.
"Du tar inte mer än 5 bitar!", "Ooookey morfar..."
Detta får helt enkelt räcka för idag. Har fler godbitar ur mitt liv som får vänta till nästa gång.
Tills dess, Take care!
Sagan om Alexander Lukovic
(Kommer göra vissa hopp i denna berättelsen, annars kommer den bli något för lång)
Jag föddes en kall vinterdag den 1:a December för 25 år sedan lite drygt. Året var 1985 och min mamma fick sitt första barn, min pappa sitt 3:e. Själv minns jag inte mycket från den dagen, inte mer än vad mamma har berättat och det var mest att det gjorde jävligt ont. Ganska förståeligt med tanke på att jag tydligen ska ha sett ut som en mindre Michelin gubbe på den tiden.
Tänk er att krysta ut den här
Nästa sak jag minns var när det var dags för mina föräldrar att välja namn på pojken som dom nyss levererat (mest mamma antar jag). Om jag minns det rätt så valde mamma en hel del vanliga namn, vilket pappa inte tyckte om. Pappa var fast besluten om att jag skulle bli döpt efter en serbisk slalomåkare som precis hade vunnit något mästerskap. Rock hette han. Min pappa ville alltså på största allvar att jag skulle heta Rock Lukovic. Tack och lov så kunde han till slut ge med sig och det blev Alexander. Alla var nöjda och glada, utom pappa. Pappa ville verkligen att jag skulle heta Rock...
Nu tänkte jag sammanfatta en del minnen jag har från låg-mellanstadiet.
T.e.x att jag på riktigt trodde att Alexander den store var Sveriges kung, relativt länge, tills det uppdagades under någon lektion och jag framstod som totalt utvecklingsstörd. Då lärde jag mig att han hette Karl-Gustav och ansåg att han va Karl-Gustav den store ett tag till.
Sveriges kung, eller?
Minns även när jag vid ett tillfälle under lågstadiet satt och jävlades som vanligt under någon lektion och blev utskickad ur rummet (detta hände ett par gånger om dagen för min del på den här tiden, hade svårt för att sitta still och va tyst). Då hade läraren Birgitt Klott (vi kallade henne för Birgitt KLOT för att hon va väldigt kraftig) glömt att stänga dörren, dum som jag var så stoppade jag huvudet och ett finger vid öppningen och fortsatte att jävlas. Tyvär märkte jag inte att Birgitt märkte vad jag höll på med. Hon stängde dörren, hårt. Mitt huvud hann att reagera men inte mitt högra pekfinger. Än idag har jag ett ärr från denna dagen.
En annan lektion hände något som borde gå till historien eftersom jag inte hört att någon annan blivit utsatt av samma sak från en lärare, inte i Sverige iaf. Jag satt i vanlig ordning inte still, men denna dagen skulle min lärare störa sig mer på det än andra dagar. Så, han bad mig först snällt en gång. "Alexander, kan du vara snäll och sitta still?". Jag svarade: "Ja Thomas" (min lärare hette så). Efter några minuter satt jag återigen och gungade på min stol. "Alexander, sitt still på stolen". "Ja Thomas". Efter ytterliggare några minuter hände samma sak. "Alexander, jag säger det sista gången. Sitt still annars tejpar jag fast dig vid stolen". En aning chockad svarade jag "Ja Thomas" och trodde att han drev med mig.
Jag hade fel... Nästa gång blev den sista gången, han tejpade fast mig vid stolen. Efter denna relativt långa procedur tog det ungefär en minut innan jag satt och gungade på min stol av ren frustration och ilska. Jag fick kvarsittning den dagen...
Såhär såg jag alltså ut, fast betydligt yngre och med betydligt mycket mer tejp.
Under den här tiden, någon gång under mellanstadiet lyckas jag även snubbla på mig själv när jag höll i en flintasten under en temadag som handlade om Stenåldern. Finns inte mycket att säga mer än att jag fick sy ihop halva mitt vänstra pekfinger och att jag fick ett Supernintendo för att jag varit duktig hos läkaren. Jag blev överlycklig och funderade på att snubbla en gång till för att kanske få några fler spel. Detta hände dock aldrig.
Nästa minne jag har som är värt att nämna var när jag blev av med min oskuld.
Många av mina vänner blev av med den runt 14-16års åldern, inte jag. Jag gick runt och sa till alla att jag minnsan skulle vänta tills jag hittade "den rätta" och vara tillsammans med henne i hela mitt liv. Min "rätta" varade i 3-4 månader istället...
Tänker inte gå in djupare på akten i sig mer än att säga att det aldrig varit något jag ångrat. Vi har trots allt alla gått igenom den och jag minns den dagen som mycket trevlig.
En sak som dock kan vara värt att nämna var att akten i sig blev avbruten av en kille som ringde min dåvarande flickvän vilket slutade med att jag kastade hennes hemtelefon i väggen (har för mig att hon berättat detta i efterhand, inget som jag har något minne av och det kanske inte ens stämmer) och blev le att han skulle ringa just DENNA dagen för jag trodde att han raggade på henne och tyckte att han kunde gjort det en annan dag..
Tror att jag såg ut såhär när jag kastade telefonen
Från gymnasiet har jag många minnen men kan omöjligt ta upp alla, då blir detta en bok och inte ett inlägg (även om det just nu känns som att det håller på att bli en bok bara som det är). Ett minne jag har var att jag hade en egen lek jag brukade köra på folk som gick förbi när man satt på en bänk i korridorerna. Jag stannade folk jag inte kände och sa "Hörredu, kan du göra mig en tjänst?". Oftast brukade dom kolla lustigt och sen fråga: "Vad?".
"Kan jag inte få se ett leende?". Detta slutade 9 av 10 gånger med ett stort leende. Kommer aldrig veta varför jag gjorde detta eller vad jag fick ut av det men jag gjorde det ändå. Men som ni såg så var leken inte 100% vattentät. Jag minns att vaktmästar-Uffe en gång gick förbi och att jag stannade honom. Snäll som han var så stannade han gärna och undrade vad jag ville. Jag frågade: "Uffe, kan jag få se ett leende?". Han tittade på mig en kort stund och sa sedan: "Tyvär så kan jag inte det, jag är förlamad i halva ansiktet". Som ni förstår så insåg jag mitt misstag och bad tusen gånger om ursäkt, han godtog den. Den dagen slutade jag med min lek.
Det här får helt enkelt bli del 1 av min "Saga", annars känner jag att det blir för mycket att läsa, vilket det egentligen redan är. Ska försöka sätta mig ner med del 2 imorgon om jag hinner innan jobbet.
Godnatt alla!
P.S förstår er om ni inte pallade läsa allt, men jag gör i ärligheten inte detta för andra, jag gör det för mig själv och för att jag faktiskt älskar att skriva, resten är bara en bonus. :)
Jag föddes en kall vinterdag den 1:a December för 25 år sedan lite drygt. Året var 1985 och min mamma fick sitt första barn, min pappa sitt 3:e. Själv minns jag inte mycket från den dagen, inte mer än vad mamma har berättat och det var mest att det gjorde jävligt ont. Ganska förståeligt med tanke på att jag tydligen ska ha sett ut som en mindre Michelin gubbe på den tiden.
Tänk er att krysta ut den här
Nästa sak jag minns var när det var dags för mina föräldrar att välja namn på pojken som dom nyss levererat (mest mamma antar jag). Om jag minns det rätt så valde mamma en hel del vanliga namn, vilket pappa inte tyckte om. Pappa var fast besluten om att jag skulle bli döpt efter en serbisk slalomåkare som precis hade vunnit något mästerskap. Rock hette han. Min pappa ville alltså på största allvar att jag skulle heta Rock Lukovic. Tack och lov så kunde han till slut ge med sig och det blev Alexander. Alla var nöjda och glada, utom pappa. Pappa ville verkligen att jag skulle heta Rock...
Nu tänkte jag sammanfatta en del minnen jag har från låg-mellanstadiet.
T.e.x att jag på riktigt trodde att Alexander den store var Sveriges kung, relativt länge, tills det uppdagades under någon lektion och jag framstod som totalt utvecklingsstörd. Då lärde jag mig att han hette Karl-Gustav och ansåg att han va Karl-Gustav den store ett tag till.
Sveriges kung, eller?
Minns även när jag vid ett tillfälle under lågstadiet satt och jävlades som vanligt under någon lektion och blev utskickad ur rummet (detta hände ett par gånger om dagen för min del på den här tiden, hade svårt för att sitta still och va tyst). Då hade läraren Birgitt Klott (vi kallade henne för Birgitt KLOT för att hon va väldigt kraftig) glömt att stänga dörren, dum som jag var så stoppade jag huvudet och ett finger vid öppningen och fortsatte att jävlas. Tyvär märkte jag inte att Birgitt märkte vad jag höll på med. Hon stängde dörren, hårt. Mitt huvud hann att reagera men inte mitt högra pekfinger. Än idag har jag ett ärr från denna dagen.
En annan lektion hände något som borde gå till historien eftersom jag inte hört att någon annan blivit utsatt av samma sak från en lärare, inte i Sverige iaf. Jag satt i vanlig ordning inte still, men denna dagen skulle min lärare störa sig mer på det än andra dagar. Så, han bad mig först snällt en gång. "Alexander, kan du vara snäll och sitta still?". Jag svarade: "Ja Thomas" (min lärare hette så). Efter några minuter satt jag återigen och gungade på min stol. "Alexander, sitt still på stolen". "Ja Thomas". Efter ytterliggare några minuter hände samma sak. "Alexander, jag säger det sista gången. Sitt still annars tejpar jag fast dig vid stolen". En aning chockad svarade jag "Ja Thomas" och trodde att han drev med mig.
Jag hade fel... Nästa gång blev den sista gången, han tejpade fast mig vid stolen. Efter denna relativt långa procedur tog det ungefär en minut innan jag satt och gungade på min stol av ren frustration och ilska. Jag fick kvarsittning den dagen...
Såhär såg jag alltså ut, fast betydligt yngre och med betydligt mycket mer tejp.
Under den här tiden, någon gång under mellanstadiet lyckas jag även snubbla på mig själv när jag höll i en flintasten under en temadag som handlade om Stenåldern. Finns inte mycket att säga mer än att jag fick sy ihop halva mitt vänstra pekfinger och att jag fick ett Supernintendo för att jag varit duktig hos läkaren. Jag blev överlycklig och funderade på att snubbla en gång till för att kanske få några fler spel. Detta hände dock aldrig.
Nästa minne jag har som är värt att nämna var när jag blev av med min oskuld.
Många av mina vänner blev av med den runt 14-16års åldern, inte jag. Jag gick runt och sa till alla att jag minnsan skulle vänta tills jag hittade "den rätta" och vara tillsammans med henne i hela mitt liv. Min "rätta" varade i 3-4 månader istället...
Tänker inte gå in djupare på akten i sig mer än att säga att det aldrig varit något jag ångrat. Vi har trots allt alla gått igenom den och jag minns den dagen som mycket trevlig.
En sak som dock kan vara värt att nämna var att akten i sig blev avbruten av en kille som ringde min dåvarande flickvän vilket slutade med att jag kastade hennes hemtelefon i väggen (har för mig att hon berättat detta i efterhand, inget som jag har något minne av och det kanske inte ens stämmer) och blev le att han skulle ringa just DENNA dagen för jag trodde att han raggade på henne och tyckte att han kunde gjort det en annan dag..
Tror att jag såg ut såhär när jag kastade telefonen
Från gymnasiet har jag många minnen men kan omöjligt ta upp alla, då blir detta en bok och inte ett inlägg (även om det just nu känns som att det håller på att bli en bok bara som det är). Ett minne jag har var att jag hade en egen lek jag brukade köra på folk som gick förbi när man satt på en bänk i korridorerna. Jag stannade folk jag inte kände och sa "Hörredu, kan du göra mig en tjänst?". Oftast brukade dom kolla lustigt och sen fråga: "Vad?".
"Kan jag inte få se ett leende?". Detta slutade 9 av 10 gånger med ett stort leende. Kommer aldrig veta varför jag gjorde detta eller vad jag fick ut av det men jag gjorde det ändå. Men som ni såg så var leken inte 100% vattentät. Jag minns att vaktmästar-Uffe en gång gick förbi och att jag stannade honom. Snäll som han var så stannade han gärna och undrade vad jag ville. Jag frågade: "Uffe, kan jag få se ett leende?". Han tittade på mig en kort stund och sa sedan: "Tyvär så kan jag inte det, jag är förlamad i halva ansiktet". Som ni förstår så insåg jag mitt misstag och bad tusen gånger om ursäkt, han godtog den. Den dagen slutade jag med min lek.
Det här får helt enkelt bli del 1 av min "Saga", annars känner jag att det blir för mycket att läsa, vilket det egentligen redan är. Ska försöka sätta mig ner med del 2 imorgon om jag hinner innan jobbet.
Godnatt alla!
P.S förstår er om ni inte pallade läsa allt, men jag gör i ärligheten inte detta för andra, jag gör det för mig själv och för att jag faktiskt älskar att skriva, resten är bara en bonus. :)
Sista dagen på dieten!
I skrivande stund så kokar jag kaffe och har satt på plattan för att rosta mitt bröd.
Ett tips till alla er som inte tycker om mörkt bröd, rosta det, vilket som. Det är helt jävla underbart och då är jag själv en gammal hater av mörkt bröd. Konsistensen är rätt viktig, låt brödet nästan bli brännt och låt det sedan stå ett tag så att det blir knaprigt. I mitt tycke knäcker det en ljus macka med smör, ost och vad mer du kan tänkas ha på, med hästlängder.
Dagens frukost (riktigt gott!)
Men nu tillbaka till ämnet, sista dagen på min diet. Tänkte berätta för er hur den fungerar och hur den fungerat för mig.
Som jag nämde i mitt första inlägg så är det 13-dagars dieten jag har kört (tips som jag fick av min pappa).
Så här ser dieten ut:
Alla får tycka vad dom vill om den, men jag kommer som sagt hålla mig till min åsikt.
Till att börja med så hade jag läst en hel del om olika dieter innan jag började med denna och insåg att 13-dagars dieten fick mycket kritik. Men när jag läste mer noggrant så insåg jag att dom flesta som skrev dåligt om den var folk som inte hade testat den och att de som skrev positivt var dem som hade testat.
Eftersom min pappa hade testat den och med gott resultat så beslutade jag mig för att göra likadant. Han sa att det var en bra kick-off diet för ett fortsatt nyttigt leverne.
Nu har det gått 13 dagar och jag ska se till att överleva min frukost (som jag nu äter och njuter av), min middag (kyckling med sallad, inga problem) och kvällsmat (två ägg och en morot, kan bli jobbigt) sen är det klart.
I min mening så har dieten varit VÄLDIGT bra, den har lärt mig att äta regelbundet, gett mig tillräckligt med energi för att klara av att jobba (träna till viss del också) och jag har inte känt att jag vill ge upp någon gång.
Man skulle även kunna säga att den har lärt mig hur viktigt det är med frukost och att gå och lägga sig i tid. Nu har man verkligen insett att frukosten är det viktigaste målet varje dag, även om man inte fått mycket...
Sammanlagt har jag gått ner ca 6-7kg och det är jag nöjd med, jag ser nu skillnad på min kropp och mitt ansikte. Inte extremt, men iaf lite. För jag tror att många är som jag var, man vill att allt ska gå på 2 sek, tyvär har jag insett att det inte stämmer överens med verkligheten. Jag hade önskat att jag på 2 veckor fått ett sex-pack och fått se mina kindben på samma sätt som för 6-7 år sedan. Så ligger det inte till, men jag har kommit en liten bit på vägen och den här dieten skyndade proceduren lite åtminstone. Målet är att få det jag nämde nyss, men jag har accepterat att det ligger i framtiden och att jag måste göra långsiktiga ändringar för att komma dit. Sen om det är om 2 månader eller 1 år spelar inte längre någon roll. Jag ska börja äta nyttigare, fortsätta att lägga mig i tid och börja träna regelbundet sen tror jag att resten kommer när det kommer.
Så, för att avsluta detta långa inlägg vill jag säga att om du känner att den här dieten är något att ha för dig, kör på, do it. Men jag tror att saken med dieter är som med mycket annat. Den här dieten passar kanske Lisa, Erik, Peter och Sara. Inte nödvändigtvis Jonas, Johan, Lina och Anna. Det handlar om att läsa sig till rätt diet. Har du den mentala styrkan att klara av Cambridgekuren, go for it. Du kommer att rasa i vikt.
Men till er som känner att ni inte vill svälta ihjäl er själva för att nå erat mål och förmodligen ge upp på vägen så kanske denna eller en annan liknande passar er bättre.
Hoppas att detta hjälpt eller motiverat någon. Blev ett långt inlägg igen, sorry for that.
Inlägget om mig får vänta helt enkelt.
Take care!
Ett tips till alla er som inte tycker om mörkt bröd, rosta det, vilket som. Det är helt jävla underbart och då är jag själv en gammal hater av mörkt bröd. Konsistensen är rätt viktig, låt brödet nästan bli brännt och låt det sedan stå ett tag så att det blir knaprigt. I mitt tycke knäcker det en ljus macka med smör, ost och vad mer du kan tänkas ha på, med hästlängder.
Dagens frukost (riktigt gott!)
Men nu tillbaka till ämnet, sista dagen på min diet. Tänkte berätta för er hur den fungerar och hur den fungerat för mig.
Som jag nämde i mitt första inlägg så är det 13-dagars dieten jag har kört (tips som jag fick av min pappa).
Så här ser dieten ut:
Dag 1
Frukost: 1 kopp kaffe med sockerbit
Lunch: 2 hårdkokta ägg, kokt spenat och en färsk tomat
Kvällsmat: En stor biff (250 g), sallad med olja och citron
Dag 2
Frukost: 1 kopp kaffe med en sockerbit
Lunch: Stor biff (250 g), sallad med olja och citron
Kvällsmat: 100g (ca 10 skivor KOKT skinka), 1 glas yoghurt, sallad med olja och citron
Dag 3
Frukost: 1 kopp kaffe med en sockerbit, en skiva rostat bröd utan smör
Lunch: Kokt spenat, en färsk tomat samt en frukt
Kvällsmat: 2 hårdkokta ägg, 100g (ca skivor KOKT skinka), sallad med olja och citron
Dag 4
Frukost: 1 kopp kaffe med en sockerbit, en skiva rostat bröd utan smör
Lunch: 1 hårdkokt ägg, en riven morot, 250g Keso Naturell
Kvällsmat: 250g Fuktsallad, ett glas yoghurt naturell
Dag 5
Frukost: En STOR riven morot med citron
Lunch: STOR fettfri fisk (tex torsk) med citron och smör
Kvällsmat: Stor biff (250 g), sallad och broccolli
Dag 6
Frukost: 1 kopp kaffe med en sockerbit, en skiva rostat bröd
Lunch: En halv kyckling utan skinn med sallad, olja och citron
Kvällsmat: 2 hårdkokta ägg, en STOR riven morot
Dag 7
Frukost: En kopp te, utan socker Lunch: En grillad kotlett, färsk frukt Kvällmat: INTE ETT SKIT!Alla får tycka vad dom vill om den, men jag kommer som sagt hålla mig till min åsikt.
Till att börja med så hade jag läst en hel del om olika dieter innan jag började med denna och insåg att 13-dagars dieten fick mycket kritik. Men när jag läste mer noggrant så insåg jag att dom flesta som skrev dåligt om den var folk som inte hade testat den och att de som skrev positivt var dem som hade testat.
Eftersom min pappa hade testat den och med gott resultat så beslutade jag mig för att göra likadant. Han sa att det var en bra kick-off diet för ett fortsatt nyttigt leverne.
Nu har det gått 13 dagar och jag ska se till att överleva min frukost (som jag nu äter och njuter av), min middag (kyckling med sallad, inga problem) och kvällsmat (två ägg och en morot, kan bli jobbigt) sen är det klart.
I min mening så har dieten varit VÄLDIGT bra, den har lärt mig att äta regelbundet, gett mig tillräckligt med energi för att klara av att jobba (träna till viss del också) och jag har inte känt att jag vill ge upp någon gång.
Man skulle även kunna säga att den har lärt mig hur viktigt det är med frukost och att gå och lägga sig i tid. Nu har man verkligen insett att frukosten är det viktigaste målet varje dag, även om man inte fått mycket...
Sammanlagt har jag gått ner ca 6-7kg och det är jag nöjd med, jag ser nu skillnad på min kropp och mitt ansikte. Inte extremt, men iaf lite. För jag tror att många är som jag var, man vill att allt ska gå på 2 sek, tyvär har jag insett att det inte stämmer överens med verkligheten. Jag hade önskat att jag på 2 veckor fått ett sex-pack och fått se mina kindben på samma sätt som för 6-7 år sedan. Så ligger det inte till, men jag har kommit en liten bit på vägen och den här dieten skyndade proceduren lite åtminstone. Målet är att få det jag nämde nyss, men jag har accepterat att det ligger i framtiden och att jag måste göra långsiktiga ändringar för att komma dit. Sen om det är om 2 månader eller 1 år spelar inte längre någon roll. Jag ska börja äta nyttigare, fortsätta att lägga mig i tid och börja träna regelbundet sen tror jag att resten kommer när det kommer.
Så, för att avsluta detta långa inlägg vill jag säga att om du känner att den här dieten är något att ha för dig, kör på, do it. Men jag tror att saken med dieter är som med mycket annat. Den här dieten passar kanske Lisa, Erik, Peter och Sara. Inte nödvändigtvis Jonas, Johan, Lina och Anna. Det handlar om att läsa sig till rätt diet. Har du den mentala styrkan att klara av Cambridgekuren, go for it. Du kommer att rasa i vikt.
Men till er som känner att ni inte vill svälta ihjäl er själva för att nå erat mål och förmodligen ge upp på vägen så kanske denna eller en annan liknande passar er bättre.
Hoppas att detta hjälpt eller motiverat någon. Blev ett långt inlägg igen, sorry for that.
Inlägget om mig får vänta helt enkelt.
Take care!
Helg, äntligen helg..
Nyss hemkommen från jobbet och sätter mig en stund framför datorn och drar ut på dagens aktivitet...att TVÄTTA!
Fan va kul det är att tvätta! Eller inte. Men tyvär så är det en sån där sak som måste göras och man kommer inte undan. Så med andra ord kan man säga att dagen är mer eller mindre förstörd. Ska försöka få det gjort fort så att man kan styra upp något inför kvällen.
Utöver detta så glömde jag sist att skriva att jag för tillfället lider av AIDS, inte bokstavligt talat men nära, jag har dragit på mig en grym förkylning.. Denna gången var lite annorlunda mot alla andra gånger jag blivit förkyld dock.
Denna gången kände jag på mig att jag skulle bli det och av den anledningen tänkte jag att jag skulle gå och köpa Echinagard (stör ihjäl mig på att jag alltid trott att det heter eNchinagard, för det är väl så man säger det?) och gjorde detta. Inte nog med att den inte hjälpte, jag tror på riktigt att det var den skiten som triggade igång hela proceduren. Tog inte mer än en halvtimme efter första tabletten så satt jag och halvt nös ihjäl mig själv. SÅ, till er alla, köp för fan inte Echinagard, it blows! (enligt mig iaf)
Imorgon eller senare ikväll tänkte jag skriva lite mer om mig själv i kronologisk ordning för alla som inte känner mig eller för er som kanske får veta något nytt. Det blir förmodligen ett långt inlägg där jag ska vara ärlig om mig själv om jag saker jag gjort i mitt liv fram till idag. Could be sweet! ;)
Önskar er alla en trevlig helg och en bättre start på fredagen än min.
Fan va kul det är att tvätta! Eller inte. Men tyvär så är det en sån där sak som måste göras och man kommer inte undan. Så med andra ord kan man säga att dagen är mer eller mindre förstörd. Ska försöka få det gjort fort så att man kan styra upp något inför kvällen.
Utöver detta så glömde jag sist att skriva att jag för tillfället lider av AIDS, inte bokstavligt talat men nära, jag har dragit på mig en grym förkylning.. Denna gången var lite annorlunda mot alla andra gånger jag blivit förkyld dock.
Denna gången kände jag på mig att jag skulle bli det och av den anledningen tänkte jag att jag skulle gå och köpa Echinagard (stör ihjäl mig på att jag alltid trott att det heter eNchinagard, för det är väl så man säger det?) och gjorde detta. Inte nog med att den inte hjälpte, jag tror på riktigt att det var den skiten som triggade igång hela proceduren. Tog inte mer än en halvtimme efter första tabletten så satt jag och halvt nös ihjäl mig själv. SÅ, till er alla, köp för fan inte Echinagard, it blows! (enligt mig iaf)
Imorgon eller senare ikväll tänkte jag skriva lite mer om mig själv i kronologisk ordning för alla som inte känner mig eller för er som kanske får veta något nytt. Det blir förmodligen ett långt inlägg där jag ska vara ärlig om mig själv om jag saker jag gjort i mitt liv fram till idag. Could be sweet! ;)
Önskar er alla en trevlig helg och en bättre start på fredagen än min.
Första inlägget
Nu ger jag bloggandet för första gången en ärlig chans.
Tanken med bloggen är egentligen ingen alls, mest en aktivitet att fördriva tiden med på vardagarna och kanske, bara kanske, låta någon stackars själ gilla vad som skrivs...
Kan ju uppdatera er som läser bloggen men inte känner mig allt för väl om hur mitt liv ser ut just idag och har gjort en tid tillbaka. Jo, så här är det, jag är inne på min 11:e dag på en diet jag testar (13 dagars dieten), och det går utmärkt, till viss del iaf. Jag har gått ner 5kg men hade nästan hoppats på lite mer eftersom jag följt den maniskt.
Tanken med dieten är att gå ner runt 8-10kg, så får väl se hur det går. Målet jag har när det kommer till min vikt är att väga 78kg till sommaren (juni), väger just nu 85kg.
Utöver detta så väntar jag på svar från ett jobb jag sökt. Var på intervju i veckan och får svar nästa vecka om hur det blir. Jag är JÄVLIGT hoppfull men man ska inte hoppa innan man lärt sig gå som farsan säger. Håller mest tummarna och går på nålar. Skulle jag få jobbet skulle det vara helt underbart med tanke på hur mycket jag hatar mitt nuvarande... Jobbet jag söker glömde jag skriva är Strålskyddstekniker på Elajo och mitt jobb jag har i nuläget är Scania, för er som mot all förmodan inte känner igen något av företagen så går det förklara väldigt kort. Himmel och Helvete, simple as that.
Mycket saker som händer i mitt liv just nu och jag ska försöka uppdatera er så gott det går, för er som bryr er det vill säga. Kan även flika in att jag är mäkta stolt över mig själv, har under dom 3 senaste veckorna börjat lägga mig i tid (för er som känner mig så vet ni att det är en stor bedrift eftersom jag sällan förr gick och la mig innan klockan 03.00-04.00) och försöker att vara i säng innan klockan 22.30 när jag jobbar dagskift och 01.00 när jag jobbar kväll. Hittills har jag lyckats. Har heller inte druckit alkohol på över 5 veckor och det har inte varit särskilt jobbigt måste jag säga, inte direkt så O-hamns uteliv har lockat mig allt för hårt.
Hur eller hur så ser jag just nu fram emot lördagen då dieten avslutas och då ska jag fira med min egen köttfärsås (körsbärstomater, morötter, mycket lök, soya, sötsursås, lite matlagningsgrädde och nöttfärs), it's the SHIT! Och nu tänkte jag lägga mig i min säng, läsa min bok jag håller på med just nu (Tärningskastaren) och sedan somna.
Goodnight alla!
P.S Det här inlägget blev ganska långt, kommer nog vara kortare i framtiden. Och ni får ursäkta den fattiga designen, ska ta tag i det när jag orkar. Tanken bakom min "logotyp" är att jag tycker om att rappa och älskar poker bland annat.
Det är detta jag ser fram emot efter min diet!
Min ser dock bättre ut och smakar garanterat bättre också ;)
Tanken med bloggen är egentligen ingen alls, mest en aktivitet att fördriva tiden med på vardagarna och kanske, bara kanske, låta någon stackars själ gilla vad som skrivs...
Kan ju uppdatera er som läser bloggen men inte känner mig allt för väl om hur mitt liv ser ut just idag och har gjort en tid tillbaka. Jo, så här är det, jag är inne på min 11:e dag på en diet jag testar (13 dagars dieten), och det går utmärkt, till viss del iaf. Jag har gått ner 5kg men hade nästan hoppats på lite mer eftersom jag följt den maniskt.
Tanken med dieten är att gå ner runt 8-10kg, så får väl se hur det går. Målet jag har när det kommer till min vikt är att väga 78kg till sommaren (juni), väger just nu 85kg.
Utöver detta så väntar jag på svar från ett jobb jag sökt. Var på intervju i veckan och får svar nästa vecka om hur det blir. Jag är JÄVLIGT hoppfull men man ska inte hoppa innan man lärt sig gå som farsan säger. Håller mest tummarna och går på nålar. Skulle jag få jobbet skulle det vara helt underbart med tanke på hur mycket jag hatar mitt nuvarande... Jobbet jag söker glömde jag skriva är Strålskyddstekniker på Elajo och mitt jobb jag har i nuläget är Scania, för er som mot all förmodan inte känner igen något av företagen så går det förklara väldigt kort. Himmel och Helvete, simple as that.
Mycket saker som händer i mitt liv just nu och jag ska försöka uppdatera er så gott det går, för er som bryr er det vill säga. Kan även flika in att jag är mäkta stolt över mig själv, har under dom 3 senaste veckorna börjat lägga mig i tid (för er som känner mig så vet ni att det är en stor bedrift eftersom jag sällan förr gick och la mig innan klockan 03.00-04.00) och försöker att vara i säng innan klockan 22.30 när jag jobbar dagskift och 01.00 när jag jobbar kväll. Hittills har jag lyckats. Har heller inte druckit alkohol på över 5 veckor och det har inte varit särskilt jobbigt måste jag säga, inte direkt så O-hamns uteliv har lockat mig allt för hårt.
Hur eller hur så ser jag just nu fram emot lördagen då dieten avslutas och då ska jag fira med min egen köttfärsås (körsbärstomater, morötter, mycket lök, soya, sötsursås, lite matlagningsgrädde och nöttfärs), it's the SHIT! Och nu tänkte jag lägga mig i min säng, läsa min bok jag håller på med just nu (Tärningskastaren) och sedan somna.
Goodnight alla!
P.S Det här inlägget blev ganska långt, kommer nog vara kortare i framtiden. Och ni får ursäkta den fattiga designen, ska ta tag i det när jag orkar. Tanken bakom min "logotyp" är att jag tycker om att rappa och älskar poker bland annat.
Det är detta jag ser fram emot efter min diet!
Min ser dock bättre ut och smakar garanterat bättre också ;)
